"Insatsen mot Väsby var en engångsföreteelse".

"Insatsen mot Väsby var en engångsföreteelse". Både och får man väl lov att säga så här i efterhand. Inställnings- och energimässigt kändes det trots allt som att matchen mot Ljungskile var ett fall framåt jämfört med hemmamatchen mot Väsby. Tyvärr räckte det inte på långa vägar för att rubba ett Ljungskile som var vassare på i stort sett alla plan. Första halvlek var oroväckande lik den mot Väsby en vecka tidigare, det vill säga vi börjar trevande och släpper in ett ganska tidigt mål. Därefter tilläts vi ha väldigt mycket boll, vilket naturligtvis alltid är trevligt, men utan att skapa offensiva farligheter. Bortsett från Stefans nick som snyggt räddades till hörna hade vi nog inte ett enda vasst avslut. Så kändes det i alla fall. Vi producerar för tillfället alldeles för lite framåt och det sagt utan att hänga ut någon enskild spelare. Förklaringen till detta får vi fundera över fram till torsdagens match mot Landskrona. Kontentan av förlusten mot Ljungskile var i mina ögon att vi fick smaka på vår egen medicin: ett lågt och kompakt försvarsspel med effektiva omställningar.

På något sätt känns det omöjligt att inte nämna namnet Wålemark när man pratar om Ljungskile. I söndags blev Jörgen inbytt i samband med en hörna med tio minuter kvar att spela och eftersom jag hade haft markeringsuppgift på den spelare som han bytte av så fick jag äran att ta hand om Mr Wålemark, som omedelbart levererade en önskan: "Släpp fram mig nu är du snäll. Jag behöver ett mål". Vad ska man säga? 37 år och fortfarande lika sugen på att näta. Imponerande. Jag svarade honom vänligt att han redan gjort sitt för den här säsongen och med glimten i ögat samtidigt passa på att fråga om han inte är lite för gammal för att fortfarande hålla på. "Jo, visst är jag det. Men jag spelade faktiskt 90 minuter sist". Kusligt. Jag blir uppriktigt sagt inte förvånad om man får se mannen göra ett inhopp i Ljungskile år 2016.

Det märks på flera sätt att hösten har gjort sitt inträde på allvar. Kylan är såklart det tydligaste tecknet men det syns även på träningarna. En lång säsong ger både trötta huvuden och kroppar vilket i sin tur resulterar i att det stundtals kan smälla på rätt bra, både fysiskt och verbalt. Ibland grinas det på gränsen till komik. Men höst är höst. Intet nytt under solen.    

Idag är det eftermiddagsträning som gäller och sedan väntar en ledig helg. Gott! 

/ David Svensson