Kikade lite på Tottenham-Aston Villa häromdagen

Kikade lite på Tottenham-Aston Villa häromdagen. Roman Pavlyuchenko och Luka Modric. Två högintressanta och talangfulla nyförvärv i Tottenham. 26 respektive 23 år gamla. Som den Arsenalsupporter jag är måste jag ju dock bespotta Tottenham, "the scum up the road". Eller? Nej, en riktigt så hängiven supporter är ju nog helt enkelt inte. Uppskattar hellre att det bjuds på lite småtrevlig fotboll en mörk måndagskväll. Roman och Luka. Efter ett lovande EM-slutspel i somras är förväntningarna på dessa två herrar ganska stora (stora var nog också övergångssummorna). I mitt tycke var Pavlyuchenko en av slutspelets största överraskningar när han i många fall på egen hand satte skräck i motståndarnas försvarslinje.

Spelet är helt okej. Varken bra eller dåligt. Jag börjar fundera och kommer så småningom fram till ett problem... Det borde ju egentligen vara jag som springer omkring och krigar på White Hart Lane denna septemberkväll. Så var ju min plan. "Borde" är möjligtvis ett något starkt ord, men det kunde åtminstone varit jag. Minns att jag under den fantastiska sommaren 1994 med ett nyvunnet VM-brons som inspiration satt och funderade på min egen framtida fotbollskarriär. 10 år gammal. Fotboll var det bästa som fanns, klart jag skulle lira i Premier League en dag. När, och inte om, jag skulle bli proffs var frågan som tog lite tid att besvara. Vid VM i Frankrike skulle jag bara vara 14 år gammal så att sätta upp som mål att göra mästerskapsdebut där var aldrig särskilt aktuellt. Nu lyckades ju Sverige aldrig kvalificera sig så det hade ju ändå inte spelat någon roll. Men Sydkorea/Japan däremot. 2002. Då skulle jag vara 18 år och landslagsspel kändes helt och fullt rimligt. Större surpriser än så hade väl skett? Ja, till Sydkorea/Japan skulle jag naturligtvis vara uttagen. Efter ett lyckat mästerskap skulle de internationella toppklubbarna stå i kö för att få min signatur. Solklart. En bättre framtidsvision än så kunde jag inte måla upp för mig själv. Sen gick jag ut i trädgården och lirade boll med grannen.

Åren gick och den uppmärksamme kanske noterade att jag aldrig kom med i landslagstruppen till VM 2002. Inte till något annat landslag heller för den delen. Planen följde inte riktigt ursprungsidén från sommaren -94. Tur då att jag under årens lopp hade börjat fundera ut en plan B om ifall att jag inte skulle bli superstjärna i fotboll.

Nu är ju fotbollskarriären inte över på något sätt men det känns trots allt tryggt att ha en utbildning att kunna luta sig mot eftersom livet som utlandsproffs känns ganska avlägset. Väldigt enormt avlägset för att vara ärlig. Troligtvis uteslutet. Möjligtvis skulle jag inte satt upp en plan B utan satsat 100% på karriären och hoppats på det bästa? Kanske är det de som satsar planlöst som lyckas? Jag vet inte. Det spelar inte så stor roll. När jag tänker efter så är det faktiskt inte så dumt att vara lagkamrat med en julgris och två travcharlataner.

Tottenham förlorade för övrigt matchen med 2-1. Luka Modric fick utgå i första halvlek och Pavlyuchenko var anonym. Det är inte alltid så lätt.

/// David Svensson